...liksom fladdrande lågor...

Mat i massor, godis i stora lass, julmust och kakor står en upp till öronen. Men inte för alla. Kanske du som jag även sänder en tanke till dom som inget eget har. En vän till mig hjälpte till med ett julbord för hemlösa i en kyrka i Stockholm. Vissa tänker att man borde...medan andra faktiskt gör. Tack alla ni som förverkligar era tankar.
Jag sitter inne i värmen och myser, snart är Tvn på och rummet fylls av ljud men innan det vill jag njuta av stillheten. Tänder ett ljus för alla som inte finns ibland oss längre, för alla hemlösa och känner stor tacksamhet för allt jag har. Vänner, familj, katten och allt annat som fyller mitt liv.
Vandrade häromdagen bland Visbys gränder och vid Domkyrkan spred sig musik från dagens konsert. Jag gick inte in i kyrkan utan stannade till en stund utanför och vilade innan jag vandrade vidare och in i julens alla måsten bland människorna på östercentrum.
Py Bäckman har skrivit en vacker text till en melodi av Pererik Moraeus som jag vill dela med mig av idag. Platsen man skildrar är Koppången och det är också namnet på sången. (Koppången är ett våtmarksområde utanför Orsa.)
Tänd ett ljus för en vän och stanna tiden för en stund.


Här är stillhet och tystnad nu när marken färgas vit.
Från den trygga gamla kyrkan klingar sången ända hit.
Jag har stannat vid vägen för att vila mig ett tag,
och blev fångad i det gränsland som förenar natt med dag.
Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrens välvda ram
har förenat dom själar som finns med oss här i tiden.
Och jag vet att dom som har lämnat oss har förståt att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här.

Där bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en
kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen.
Vi är fångar i tiden som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster som fått nåd av tidens tand.
En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer,
bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan.
Jag är här och mitt på en frusen väg finns det värme ändå,
fastän snön börjar falla och himmelen blir grå.
Foto | | 2 kommentarer |

Ett täcke av snö.

Kände redan när jag vaknade i morse att jag var tvungen att gå ner till havet. Det är nämligen rejält blåsigt och att känna blåsten och höra havets vågor slå mot stenarna och piren är härligt. Gotlänningen är bra på att ha kläder för alla väder, så också jag numera så med ytterbyxor, vinterjacka, mössa, vantar, halsduk och ett gott humör gav jag mig iväg.

Gick ned till och in genom Norderport, vidare innanför muren till Botaniskaträdgården och sedan ut till strandpromenaden och havet. Vinden viner och snön yr in i ögon och mun och jag får gå sakta i halkan. Jag är inte ensam ute i snön men det är inte många som gjort sig ärende ut den här eftermiddagen. 
Inpackad i mina vinterkläder och oigenkännlig för omgivningen antagligen men jag frös inte mer än om den hand som höll i kameran.

Det börjar mörkna och det är en verklig utmaning att fotgrafera men jag känner mig fylld av vintern och har ingen brådska att gå hem. I dag var det tre surfare ute på vågorna. Klädda i svart torrdräckt från topp till tå med surfingbrädan under armen har de tagit sig en bit ut och glider snart runt på vågorna.

Tillslut blir det för mörkt nere vid vattnet. Bilderna blir mer svartvita än i färg och det är svårt att se vågorna. När jag lämnar vattnet och fortsätter min vandring upp mellan husen kan jag fortfarande höra hur vågorna slår mot stenarna.
Gick förbi Domkyrkan och upp till klinten och såg ut över hustaken. Taken är täckta av snö och i fönstren lyser stjärnor och ljusstakar varmt ut i mörkret.

Vandrar vidare ut genom Dalmansporten och över östergravar.

Ringmuren under ett täcke av snö är något speciellt. Borta är grönskan, turisterna och sommarlivet, kvar finns tystnad och stillhet. Den höga muren som omfamnat Visby i hundratals år blir inbäddad för vila.

Hemma hos några vänner blir jag bjuden på glögg, pepparkakor och lussekatter och vad kan vara godare efter en kylig tur ute på stan.

När mörkret lagt sig helt och klockan närmade sig sju var det åter dags att gå ut i den virvlande snön. Jazzklubbens terminsavslutning på Munkkällaren har blivit lite av en tradition så här innan jul. Winter Wondeland spelade julfavoriter så håret fladdrade och taket lyftes(nästan). Munken med sina gamla byggnades välkomnade oss med ljus på borden, pynt i taket och den där mysiga stämningen som man inte kan uppleva på samma sätt sommartid. Att det heter jazzklubb betyder inte att det bara spelas traditionell jazz utan här kan man ofta njuta av mer blues inspirerad musik och artister från hela världen. Världskända eller kända på Gotland spelar ingen roll när musiken drar igång är stämningen på topp. Tillsammans med den goda maten kan man verkligen njuta.
I pausen kom ett litet luciatåg som sjöng för oss och spred ytterligare lite värme i lokalen.

Nu är det bara att vänta på julen.

Foto | | Kommentera |

En glimt av havet...och ett fik förstås!

I dag är det en sådan där dag som man helst bara vill tillbringa nersjunken i en soffa, tittandes på skidtävlingar på Tv inlindad i en varm filt....men inte gjorde jag det inte. Istället tog jag på mig min varma jacka, satte vantar på händerna, reflexer i fickorna och vandrade ut i duggregnet. Luften var frisk och härlig och några plussgrader gör att det inte finns någon som helst risk för snö idag. Men jag måste medge att fastän målet var att titta i leksaksaffären och sedan fika med en kompis så kunde vi inte låta bli att faktiskt vandra runt lite i Visbys innerstad. Det är ju så vackert.
I dag tänkte vi gå till Gula huset och fika men där var det helt fullt av folk. Inte ens en ståplats kunde erbjudas och det är inte så konstigt då caféet bara har ca15 platser. Kanske var det någon mening med att det var för fullt för det fick oss att i stället styra kosan mot FotoGalleriet. Nu blev det så att jag på vägen dit fick en glimt av havet...eller sjön som Gotlänningen säger. Havet drar i mig och jag var tvungen att gå till strandpromenade och bara insupa alla intryck. Det är skymning, det blåser och det är kallt men att stå och titta ut över havet är verkligen ro för själen. Få saker är så magiska och man både känner och hör den enorma kraft som finns i vattnet. Några måsar flög mot vinden och var nästan stilla i luften, letandes efter nån smarrig fisk. Kan stå hur länge som helst och titta på havet men i dag var det tillslut för kallt.


Vi gick vidare mot biblioteket med tanken att vi skulle kunna fika där. Att sitta inne i värmen och se ut över Almedalen är inte så dumt. Dom stängde dock tre i dag och vi var där bara ett par minuter i tre så vi fick gå vidare på vår väg till ett fik. Bestämde oss för att titta förbi FotoGalleriets café igen. Galleriet har varierande utställningar och idag var det 24 studenter från Hemse folkhögskola (fotolinjen)som fotograferat vardagsliv i Havdhem. Jättevackra foton av (troligtvis)blivande fotografer och bildkonstnärer. På söndagar erbjuder man besökarna en liten kakbuffé med lite olika sorter kakor, scones med ost och marmelad, te och kaffe. Skönt att komma in i värmen, titta på utställningen och fika en lång stund. De har öppet till 18 och gäster kom och gick både de som stannade för en fika och de som bara ville se utställningen. Vi gjorde naturligtvis både och.

Fotogalleriets café har goda soppluncher i veckorna och galleriet är en inspirerande mötesplats för fotointresserade och livsnjutare. Men tillslut är det ändå dags att gå ut i det regntunga mörkret, ta fram reflexerna ur fickorna och vandra hemåt. Vilken tur att Gula huset inte hade plats för oss idag så det blev en vända ner till sjön istället
Tar med mig känslan från havet, vågornas brus och caféet ända hem. Jag kommer sova gott i natt drömmandes om havets brus och vackra måsar.

(Klicka på bilden om du vill se den i större format.)

Foto | | En kommentar |
Upp